Just nu gör sorgen, ilskan, frustrationen så j*vla ont. Visst är det synd om oss som så många säger, med tanke på att vi fick ta bort Dustin i juli. Men vem är det mest synd om, jo dom stackars djuren som får lida för att vi inte stannar upp mer och tänker efter på vad som händer i vår avel.
Upp på barikaderna och kämpa för djuren, nu har det gått för långt inom vår ras. Stanna upp och fundera hur vi tänker och vad vi tänker när vi planerar för parning. Det kan inte kännas som bara otur efter alla våra hundar som vi fått ta bort, det måste ligga något annat bakom.
Ett stort tack till Anna Holmgren som alltid finns till hands för våra hundar. och ett lika stort tack till Anki o Morten som också alltid finns till för oss vid svåra stunder. Vad skulle vi göra utan dig Morten som alltid är ärlig, medkännande och uppriktig i dina bedömningar. Och ett bamse tack till våra hundvänner som stöttar och bryr sig.
Kram
Kjell o Kicki