Hon kan alla moment, de få som är. Platsliggningen är jag hundra procent säker på, hon har aldrig rest sig utan ett varsågod, så det är bara att starta.Redan när vi kommer dit vet jag att det är något som inte stämmer...Det är för varmt. Hon som skriker och gärna kastar sig ur bilen, vill nästan inte kliva ur. Vi går för att rasta, men hon går mellan träden o söker skugga o ställer sig att vänta på att jag ska komma i kapp Hmmmm.
Vi går till planen för att bekanta oss, hon gör absolut inget av det jag vill utan tar varje chans att komma ifrån och försvinna ur min åsyn, och när hon är nära mig lunkar hon bara runt med hängande huvud och ser allmänt lidande ut. Skit det här kan gå hur som helst, fortfarande inte nervös, det är ingen ide, det här är Quincy.
Jag dra lottnummer två, jaha den enda jag inte ville ha, börja med platsliggning är inget guldläge med henne just nu och vad händer. Jag som är så säker på henne ställer mig kaxigt med ryggen emot utan att snegla och hör plötsligt ett flåsande bakom benen och känner en nos som föriktigt puttar på benet. Hon har rest sig ?????? Lägger henne framför mig i solen, när jag inser att vi är ute ur leken, då tar jag och flyttar på henne och lägger henne i skuggan i stället älskar ju henne ändå skit samma.
Lydnadsdelen startar med en slö hund, men går i allafall skapligt bra förutom släpp i gruppen. Fria följet, då känner jag att hon har fått nog även om hon gör det jag vill fram till sakta marsch då tar hon tillfället i akt och drar, men jag är ju van så jag slänger på ett extra kraftigt fotkommando och faktiskt hon vänder och kommer tillbaka.
Sättande o läggande går utan anmärkning och äntligen är det över och domen väntar. Anders Eriksson är domare, har alltid upplevt honom i den rollen som ärlig och rättvis så vad domen än blir så känns det "fair", fast egentligen gör det inget då jag ju är på det klara med att vi inte har klarat oss.
Anders berättar om alla våra förehavanden och att han inte riktigt vet om han ska döma med hjärtat eller ej, men jag har ju styr och ordning på min hund och nu säger han något som jag aldrig kommer att glömma. Det som gör att han idag väljer att godkänna oss är att jag har ordning på hunden trots allt och att hennes sättande "är det bästa han någonsin har sett en hund genomföra under hela sin domarkarriär" (tror inte mina öron). Det fanns säkert någon mer anledning, men nu hörde jag inget mer.
Är det att skryta att berätta det här ber jag om ursäkt, men i mitt slitarbete med Quincy så känner jag att vi ändå gör något rätt och att vi är på rätt väg även om jag också är medveten om att det kan ta lite längre tid med henne än med "normala hundar". Tack Anders det här kommer jag alltid att bära med mig när det känns tungt.
Tack också till Jonte occh Lena som kom och supportade mig, det kändes trots allt skönt att ha några nära med. Kram till er båda...
Kicki o Kjell
